I morgon flyttar Frankie och Otis. De är ett par riktigt sköna karaktärer och de kommer att bli högt saknade. Å andra sidan känns det som om det är dags för dem att få sina egna hem, de är självständiga och modiga nog, och Amerika har distanserat sig från ungarna och verkar se dem numera lite mer som flockmedlemmar än bebisar. Jag har inte hört henne mammakuttra till ungarna på några veckor nu, hon använder sin "vuxenröst" för att kommunicera med dem.
Alla ungarna har börjat skapa sina egna preferenser och och visa sina egenheter, vissa mer än andra.
Jag känner mig ärligt talat otillräcklig som kattägare för att jag inte kan riktigt ge dem all den uppmärksamhet som dessa små individer behöver. De är tillräckligt stora för att ha ett behov av odelad uppmärksamhet från mig och det är svårt att räcka till. Ett nytt hem med egna människor är precis vad de behöver.
Jag önskar dem båda lycka till i livet och att de får det bra hemma hos Peter i Örebro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar